Åh, förstår inte varför mitt liv aldrig kan följa det buddhistiska systemet dukkha. Då hade allt i mitt liv varit lagom, aldrig jättebra och aldrig jättedåligt, precis som det svenska samhället förespråkar. För att vara ganska så överdramatisk så är mitt liv mestadels bara bra eller dåligt, aldrig något mellanting. Egentligen så tror jag att det hade kunnat vara helt okej hela tiden, det är bara det att jämfört med de superbra dagarna så framstår de vanliga och medelmåttiga dagarna som dåliga.
   Men och andra sidan så är jag nog inte, i alla fall inte enligt mig själv, en särskilt lagom person egentligen, så jag antar att det är därför mina dagar och mitt liv i sig aldrig blir sådär lagom som samhället och det buddhistiska systemet  vill. Och när jag tänker efter så är jag faktiskt helt okej med det.